En stund för eftertanke.

Det är så jag skulle beskriva turerna uppe i skogen. Underbar natur, ändlöst med stigar och nästan inget folk alls.
Och så många härliga backar överallt som verkligen ger en möjligheten att tänka efter och fundera på varför man
gör det man gör. Den sista meter då det verkligen bränner i låren går den inre monologen något såhär.
Varför? Förtjänar jag inte att gå den sista biten? Vi kan kalla det intervaller? Snälla stanna!

Såhär långt har jag inte funnit någon anledning att ge efter. Har alltid en starkare röst som går in och bryter och förklarar för mig varför. Härligt. Och så länge som den finns kvar finns det ingen anledning att inte pressa sig det där lilla extra.

Det finns ett talesätt som säger: Tränar hellre än hårt.

Det är behagligt att bara mysträna men för att utväxlas behöver man mixa in pass där man verkligen biter i och mår lite dåligt.
Idag och igår har jag mått lite dåligt efter träningen. Precis som man ska.
Hoppas på något mindre ansträngande pass till idag så jag kan pressa mig ordenligt imorgon igen.
Måste ge kroppen möjlighet att vara med.