Kalmar 2012

Då var det genomfört och översättningen förtjänt, Ironman.
Dagen började kvart i fem med en härlig känsla av förväntan när frukosten åts i lugn och ro i skenet av tända ljus. Lugnet försvann direkt när jag anlände i Kalmar, nervösa tävlande överallt. Kontrollerade allt på cykeln en sista gång innan jag gick ner till starten. Valde att starta mitt i 1:15 gruppen så det var där jag stod med Martin när nationalsången ljöd över de 1500 startande.
Ett stort ögonblick och sen gick starten och armar var överallt. Kunde tidigt konstatera att det var få atleter som varit ärliga med vad de tänkt simma på då det gick väldigt långsamt inledningsvis. Simningen kändes helt okej. Jag försökte gå på fötter men hade svårt att hitta någon med ett passande tempo. Benen kändes en aning vingliga när jag snubblade upp ur vattnet in i växlingsområdet på 1:11:44. En tid jag är väldigt nöjd med då jag kapat tio minuter ifrån förra året med mindre träning utan med mer fokus på teknik.

Själva växlingen tog 3:30 och sen var jag påväg på de 180km som skulle avverkas. Gick ut lugnt men med vinden i ryggen gick det ganska fort ändå. Banan var fin förutom in och igenom Mörbylånga där det var för trångt. Tillbaka över bron var det lite tyngre, delvis mentalt då man ser den högsta punkten rakt framför sig i sju kilometer men mestadels pågrund av motvinden. Vändpunkten inne i Kalmar var mäktig med folk överallt, vilket gav extra kraft inför de sista 80kilometrarna.
Ganska snart här efter började jag köra ikapp ganska stora grupper med cyklister. Fastnade i en under ett banparti med smala vägar, då var det bara att lägga sig bakom på 10m lucka och hoppas på en motorcykeldomare. När vägen öppnade sig gick det att trycka förbi och gå i eget tempo men ganska snart kom klungan ikapp igen och de var bara att glida igenom och ladda för nästa försök. De måste ha varit starka cyklister som drog och respekt till dem, så länge de inte medvetet rotera utan jag hoppas att de körde som man bör och att de svaga cyklisterna hängde med som parasiter på en individs ansträngning. Kan satsa mycket på att flera av cyklisterna i klungan inte hade haft kraft att köra om mig när jag snitta 37 km/h de sista åtta milen, om de inte draftat.
Jag tävlar mot mig själv men självklart stör det mig att så många kunde fuska sig till en fräschare start på löpningen.

Genomförde de 180km på 4:59 (36,13km/h) och växlade på 1:58 vilket lämnade 3,41 till maran för att gå under 10 timmar.

Löpningen kändes lätt i början och jag var avslappnad inför utmaningen. Hade kört lagom fort på cykeln utan att anstränga musklerna för mycket för att vara redo för löpningen. Så det kändes bra att vara igång och springa, tills magen började spöka igen. Jag tog det lugnt och passerade platsen jag spyde förra året, Härligt med framsteg. De första 14km gick bra men sen gick de inte att ignorera magen mer. De blev det första av tre toa stopp och efter varje blev det svårare och svårare att springa då benen började smärta något ohyggligt. Gång - löpintervaller tog mig sakta framåt men det var svårt att se klockan rusa fram utan att kilometer antalet framför mig minska.
Sista varvet var fantastiskt, då jag viste att varje meter jag tog mig nu var raka vägen mot målet. Sprang starkt sista kilometern på ilska och glädje över att snart få sluta. Det var grymt skönt att springa igenom lokala Kalmar med folk överallt och målet så nära. Upploppet var långt men härligt och jag tog mig i mål på 10:19. En tid jag är väldigt nöjd med även om jag inte är nöjd med loppet i sig.
Kampen mot magen fortsätter och jag överväger att testa på kortare distanser.
Men just nu är det skräpmat och vila som gäller.